Glömsk
Han kunde inte skaka av sig olustkänslan, det var något som skavde. Som gjorde honom obekväm. Det kändes som om någon följde efter honom precis som i en gammal 80-tals skräckfilm. Han skrattade lite åt sig själv, inte helt övertygande. Dock vågade han inte vända sig om.
Vad var det som framkallade denna känsla? Han försökte rannsaka sig själv och sin omgivning. Hade han glömt något? Vad gjorde han igår? Han var inte bakis så det var inte fylleångest. Eller?
Kaffe, måste fixa kaffe. Det brukar rensa dimmorna och hjälpa honom få klarhet i saker och ting. Det måste finnas kaffe i närheten, han drog upp dragkedjan på jackan och försökte gömma sig i den från stadens våta vind och omgivningens blickar. Några minuter senare hade han hittat ett sunkigt fik men de hade bra kaffe. Han satte sig längst in i hörnet, försökte göra sig osynlig.
Du måste gå någon annanstans, vi ska stänga nu! – Han väcktes ur sin vakna slummer. Hur länge hade han suttit där? Han reste sig och gick ut, det hade börjat regna. Han började planlöst gå längs gatorna. Rörelsen verkade hjälpa tankarna. Han började sakta få grepp om det diffusa. Han skulle vara någonstans och göra något. Det fanns ett löfte som han hade givit till någon. Men till vem och vad gällde det?
Telefonen började vibrera ljudlöst i fickan. Han tog upp den och såg på numret som ringde, kände inte igen det så han lät det ringa klart. Han orkade inte prata med någon okänd, eller inte någon alls egentligen. När telefonen väl slutat vibrera såg han att samma nummer hade sökt honom flera gånger. Nyfikenheten väcktes så han öppnade Eniros app för att kolla upp det okända numret.
Förskolan Blåbäret svarade Eniro. Insikten slog honom med full kraft. Ungarna!
