Jag tycker om att vara förälder i Sverige. Jobbar 80 % och är hemma måndagar.
Idag innebar det en två timmars frukost med GP, Facebook och G+. Bredvid mig satt lillskit och lekte med lera, hur nöjd som helst. Nu är det dags för lunch, efter en timmes mys i soffan framför Robotar. I eftermiddag ska vi gå ner till centrum och fika.
Ibland är det riktigt är tufft att vara småbarnsförälder.
Sitter en tyst fredag och har lite för lite att göra.
Efter flera månader med alldeles för mycket att göra har det äntligen lugnat ner sig. Känslan är alldeles bedövande, jag blir apatisk. Påminner om den fysiska tystnaden som uppstår efter en högljudd konsert. Känslan går nästan att ta på. Det ringer i öronen.
Ibland funderar jag lite över min egen mentala hälsa och vad jag faktiskt finner glädje över.
Köpte en ny dator och inser att jag är lite mer exalterad över detta än vad jag egentligen kan stå för. Skriver detta på Snyggve, som den snabbt döptes till, och jag är barnsligt fascinerad över hur bra allt flyter och hur snabbt och smidigt den reagerar på min kommandon.
Men det är ju sju år sedan vi senast köpte en ny dator så det har ju hänt en del på teknikfronten.
Denna text är inte min men jag vill sprida den för den har ett viktigt budskap.
”Nyheter24:s Gustav Holmström om vad man får och inte får tycka i det här jävla landet. I torsdags 20:24
Det är en vecka när det debatteras vad man får, och inte får, säga och göra. Man får till exempel inte kasta tårta på Jimmie Åkesson. Det är helt enkelt fel och olagligt. Däremot så får man i allra högsta grad tycka att han och hans parti sprider rasism.
Man får, som Carolina Farraj Moberg, skriva ett öppet brev till Jimmie Åkesson. Däremot får man inte, under några omständigheter, ringa till henne för att skrika förolämpningar och könsord.
Även om vissa verkar tro det.
Hela jävla internets favoritargument är att bara vråla ”yttrandefrihet” så fort någon tycker tvärtom. Och visst, yttrandefriheten är bland det absolut finaste vi har i Sverige. Men samtidigt så finns det få saker som verkar vara lika missförstådda.
Yttrandefrihet innebär nämligen inte att man får uttrycka sig exakt hur man vill, det finns lagar och regler som med rätta begränsar till exempel rasistiska eller homofoba attacker. Det är, nästan, alla med på.
Den innebär inte heller att man inte får säga emot. Visst, du har antagligen rätten att tycka att ”negerboll” är ett fantastiskt ord. Jag har också rätten att tycka att du är en idiot som tycker det, och inte minst en idiot som tycker att det är så viktigt att du är beredd att såra väldigt många människor för att du tycker att en chokladboll ska inkludera ett ord som använts för att avhumanisera mörkhyade människor.
Lars Vilks har också rätten att göra nidbilder av profeten Muhammed. Det betyder inte att man har rätt att försöka döda eller skada honom för den sakens skull. Däremot har jag all rätt att tycka att hans konst är enormt korkad och nedvärderande mot väldigt, väldigt många människor. Och jag har rätt att tycka att han borde ha gett fan i det från första början.
En annan rättighet är att hålla käften. Faktiskt, man får göra det näst intill hur mycket man vill.
Fler borde överväga det.”
http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/756499-fler-borde-halla-kaften
Hur gör du när du gör det du gör?
Kommer på mig själv att återigen sitta och kolla filmerna på thosewhomake.com och drömma om ett annat liv. Jag är helt uppslukad av dessa korta filmer om individer runt om i världen som gör saker med händerna.
Jag kan verkligen sakna det i min vardag. Sitter för många timmar med osynliga och svårmätbara arbetsuppgifter. Ibland är jag väldigt avundsjuk på min far, arbetade inom byggsvängen och ibland hör jag han säga ”att det där huset har jag byggt” eller ”till den bron gjorde jag fundamentet”. Detta är saker som finns kvar i flera år, kanske flera generationer.
Hur många av alla implementationer av nya system/applikationer, processer eller rutiner kommer att leva om 3 år, 5 år eller kanske 25 år?
Han kunde inte skaka av sig olustkänslan, det var något som skavde. Som gjorde honom obekväm. Det kändes som om någon följde efter honom precis som i en gammal 80-tals skräckfilm. Han skrattade lite åt sig själv, inte helt övertygande. Dock vågade han inte vända sig om.
Vad var det som framkallade denna känsla? Han försökte rannsaka sig själv och sin omgivning. Hade han glömt något? Vad gjorde han igår? Han var inte bakis så det var inte fylleångest. Eller?
Kaffe, måste fixa kaffe. Det brukar rensa dimmorna och hjälpa honom få klarhet i saker och ting. Det måste finnas kaffe i närheten, han drog upp dragkedjan på jackan och försökte gömma sig i den från stadens våta vind och omgivningens blickar. Några minuter senare hade han hittat ett sunkigt fik men de hade bra kaffe. Han satte sig längst in i hörnet, försökte göra sig osynlig.
Du måste gå någon annanstans, vi ska stänga nu! – Han väcktes ur sin vakna slummer. Hur länge hade han suttit där? Han reste sig och gick ut, det hade börjat regna. Han började planlöst gå längs gatorna. Rörelsen verkade hjälpa tankarna. Han började sakta få grepp om det diffusa. Han skulle vara någonstans och göra något. Det fanns ett löfte som han hade givit till någon. Men till vem och vad gällde det?
Telefonen började vibrera ljudlöst i fickan. Han tog upp den och såg på numret som ringde, kände inte igen det så han lät det ringa klart. Han orkade inte prata med någon okänd, eller inte någon alls egentligen. När telefonen väl slutat vibrera såg han att samma nummer hade sökt honom flera gånger. Nyfikenheten väcktes så han öppnade Eniros app för att kolla upp det okända numret.
Förskolan Blåbäret svarade Eniro. Insikten slog honom med full kraft. Ungarna!
WAITING OUT WINTER from Andrew David Watson on Vimeo.
A homage to all craftspeople who spend their winters tucked inside their workshops waiting for better weather.
Brought to you by: Cast & Salvage /// www.castandsalvage.com
Directed by: Andrew David Watson /// www.andrewdavidwatson.com
Music by: Huma-Huma /// www.huma-huma.com
Radio Voice Over by: Blake Delong
Deus Ex Machina from Seth C Brown on Vimeo.
Få saker känns så ensamma och övergivna som en tom lekplats en regnig torsdag i oktober. Gungorna är orörliga och har ingen attraktionskraft på sonen. Han vandrar långsamt runt, apatiskt, och petar lite frånvarande i sanden. Tittar upp på mig då och då med en lite undrande blick, ”vad gör vi här?”
Jag ger upp, lyfter upp honom och vi går hem.
Tror jag behöver mer kaffe…
Containerization from MAYAnMAYA on Vimeo.
Bottle Cap Blues from chris sumers on Vimeo.
This is a short film that I was a part of for Adam Young's solo Art Show at Common House Gallery entitled: Songs of the Early Riser. Adam had a concept for a video installation. I took his concept and put it into a video. We originally had 4 different edits looping at the show in his installation, but this edit is a compilation of my favorite clips from the three day shoot. This has been the most fun project I have been a part of to date. Sitting around with your friends killing a couple of six packs of beer trying to think of different means to open your next drink is pretty fun. I encourage you to try it.
Adam's art is amazing. If you have an opportunity to pick up one of his pieces, I suggest you add an original to your collection. He is one of the best dudes ever…
More information/ reviews about the show can be found here:
http://common-house.com/2012/05/14/songs-of-the-early-riser-2/
http://www.vice.com/read/kill-the-engine-the-weird
Everything is Incredible from Tyler Bastian on Vimeo.
Idag gick jag längs en liten väg i mitten av ingenstans, en väg som slutar i skogen. Jag hade precis lämnat en liten stuga och skulle gå någon kilometer och sova i ett annat hus. Anledningen är att jag har sovit i stugan tillsammans med delar av min familj, vi är och hälsar på svärföräldrarna. Den stora sonen har sovit hos mormor och morfar men inatt ville han att även jag skulle sova där, därav min lilla promenad.
Medan jag går där längs den lilla vägen, i mina egna tankar, möter jag jag en familj som håller på att söka igenom dikena för mogna smultron. När de avbryter sin jakt för att se vem det är som kommer gående längs vägen märker jag att jag får lite konstiga blickar.
Först när jag har passerat inser jag det är inte så konstigt att de kollar lite konstigt på mig. Här kommer jag gående längs en liten väg i mitten av ingenstans med en ryggsäck och en stor röd kudde i famnen…
Evolution of the F1 Car from Ruf Blacklock on Vimeo.
Inte ovanligt att jag råkar på individer som vill att jag ska skapa någon form av resultat ur tomma intet, att jag ska på något magiskt sätt höra det som inte sägs. Återkommande får jag beställningar som kräver att jag ska skapa ditt eller datt, ofta kan jag lösa det utan några större problem men för att jag ska lyckas behöver jag få information om det ena eller det andra. Det vill säga att det måste finnas ett grundmaterial att börja jobba med, med andra ord så får beställaren kravet på sig att kanske leverera en specifikation på vad som ska levereras. Ska den vara röd eller grön? Ska den vara stor eller liten eller kanske snabb?
Detta borde inte vara några konstigheter, kan man ju tycka. Eller?
”Ska jag göra något!?! Nä, det går inte. Det får du fixa, jag orkar inte tänka!”
Vad är det som gör att vissa individer inte ser kopplingen mellan kravställningen och deras eget ansvar i leveransen? Är det så märkvärdigt att förstå att om jag ställer krav och gör en beställning så måste tala jag om vad jag vill ha. Om jag inte gör det kan jag aldrig får det resultatet som jag vill ha….eller?
