Min ängel och grannes unge…
Igår när jag hämtade valpen på dagis så jag en kille på cirka fyra år spotta på sin mamma. En gång till: spotta på sin mamma! Mammans enda reaktion var att lite lamt säga att ”så där gör man inte”.
Som jag uppfattade var anledningen till att ungen spottade var att mamman hade sagt att de skulle städa hans rum när de kom hem…
Jag har inte kunnat släppa detta och då har det gått ett dygn sen jag bevittnade det. Om valpen hade spottat på mig eller mamma hade jag fullständigt exploderat. Det finns inte en chans att valpen hade vågat göra om det på vare sig mig eller någon annan. Det är nästan så jag önskade att ”spott-ungen” hade spottat på mig, någon behöver sätta ungen på plats.
Samtidigt fylls jag med sorg, jag blir uppriktigt ledsen över att se att mamman inte tar konflikten utan väljer att bara flyta igenom den. vad det beror på kan jag bara spekulera i men det är nu vi lägger grunden för hur våra barn kommer att hantera livet och hur de hanterar medgång och motgång.
Kort sagt, hur kan en förälder acceptera att sitt barn spottar på sina föräldrar, eller någon annan för den delen?